Johanna

Och så var vi här, vecka ett - dag ett - pass ett. Och vet ni vad? Det var inte alls så jobbigt som jag inbillat mig.

Jag måste ju medge att jag tagit ett par ganska stora steg tillbaka, och formen är väl inte vad den var på nyårsafton, men vad kan man begära? Ändå kändes det inte som att stå och stampa på noll.

 

När man tränar på gym så kör man kondition för sig, styrka för sig - svetten dryper ju av bäggedera, men inte så här. Det är ju det som gör tapout så speciellt, och så intensivt. Mike har liksom mosat ihop det till ett, och det är ovant i början. (Om man kan kalla det början när man är på dag 169..)

 

Mamma utbrast flera gånger "bad jag verkligen om det här?" och "var det verkligen så här jobbigt första gången". Jag svarade ja på båda.

 

Jag kände direkt att jag var svag när det gällde armhävningar, axeln gav vika dessutom, men det är inget jag tränar på gymmet direkt. Jag vet dock att styrkan kommer tillbaka relativt fort.

Och så var det ju The Grinder. Jag kom till 6 med bra, men ändå dåliga armhävningar. Jag gjorde så gott jag kunde - och det kändes. Men man kan ju alltid gå lite djupare, lite snabbare och hela fadderuttan. 

 

Målet till nästa Cross Core Combat är i alla fall att komma till 5, med någorlunda bra armhävningar - på tå förstås!